Testar lite bara

I torsdags släpptes årets Bruxanvisning, Quarnevalens reklampelare, programblad och inkomstkälla. För er som har dålig koll, kolla på www.quarnevalen.se

Bruxanvisningen säljs av de glada studenter som verkligen tar steget och lever studentlivet genom att bidra med en vagn i Quarnevalståget, som går genom Stockholm den 10:e maj. Varje stackars deltagare får en låda med 65 tidningar att sälja för 40 kr styck, och den totala upplagan är ungefär 90 000 exemplar, vilket gör "Bruxen" till Sveriges största humortidning, och bruxmarknaden till Sveriges mest överetablerade tidningsmarknad. Jag har själv en bunt med minst 30 tidningar kvar sedan Quarnevalen 2005.

Eftersom jag minns hur slitigt det var att försöka få tidningarna sålda sist så ställde jag givetvis upp och köpte en tidning när en familjemedlem nu har dragit på sig overallen och gett sig ut för att sälja Brux, och efter en noggrann genomläsning är intrycket blandat. Humorn är som vanligt särpräglad och minst sagt studentikos, och huvuddelen av innehållet består av skämtteckningar ihopparade med mer eller mindre långsökta ordvitsar (som till exempel en bild på en känd Disneymus och en mugg med gult innehåll med överskriften Pissi Mugg). 

Ett speciellt inslag i tidningen är sponsorernas annonser, som även de är utformade som skämtteckningar. Tyvärr har flera annonser letat sig in i år som är helt humorbefriade. I förra numret, från 2005, fanns det en sådan annons, vilket skapade en kontrastverkan med komisk effekt. I år finns det tre stycken, de är lite för mycket. Har redaktionen inte orkat fixa till alla anonser, eller har annonsörerna förlorat sin humor. Om det är så - fy på er Stora Enso, Bosch och Scania.

För övrigt håller skämtteckningarna samma kvalitet som tidigare nummer, det vill säga ojämn. Vissa bidrag är genuint roliga, andra blir roliga på grund av att de är totalt bisarra, och vissa är ärligt talat inte särskilt kul. Tyvärr håller inte textmaterialet samma kvalitet, och årets nummer innehåller också mycket mindre text än tidigare. En bild kanske säger mer en tusen ord, men tusen ord kan generera betydligt mer skratt än skämttecknngar i helsidesformat. Inehållet har också förlorat det politiska sting de hade tidigare. Karnevaler har traditionellt varit det tillfälle då världen vänds upp och ner och vanligt folk tillåts driva med överheten, och tidigare Quarnevalen har förvaltat det arvet genom att på olika sätt belysa studenternas situation i Sverige, både genom Bruxen och Quarnevalstågets bidrag. Jag hoppas att årets procession håller stilen. Det får ni se om ni dyker upp längs Valhallavägen-Odengatan-Sveavägen-Kungsgatan-Sturegatan i centrala Stockholm den 10:e maj. Jag kommer att finnas på plats på första parkett (om jag inte försover mig) och återkommer med en recension av dagen under efterföljande vecka.

Sedan regeringens utredning igår släppte sitt förslag till nyordningar på gymnasiet har det kommenterats flitigt av både medias proffstyckare och små hobbytyckare som jag. Den här artikeln http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=756368 har redan tagits upp i 15 olika blogginlägg, (16 om man räknar med den här). De flesta verkar vara eniga om att reformen är bra, medan vissa som väntat vänder sig emot krav eller minskad valfrihet, och det referaras förstås till den radikale sjuttiotalslärarens favorittavla "blir du lönsam , lille vän".

Ett argument som tas upp är att de elever som av olika anledningar klarat sig sämre under grundskolans sista år (f.d högstadiet) ändå ska ha rätt att komma in på gymnasiet. Men vad ska de med den rätten till om de på grund av bristande förkunsklaper inte klarar av gymnasiestudierna på grund av bristande förkunskaper. Ett av problemet med vårt utbildningssystem är den ständiga vidareslussningen av elever, trots att de inte uppnått målen. Nej, det extra året på grundskolan är ett förslag som borde lagts för länge sedan. PJ Anders Linder på SvD är visst en av de som håller med mig: http://blogg.svd.se/ledarbloggen?ID=6667

Vi får dock inte glömma bort att det här fortfarande bara är ett förslag, även om det kommer från en utredning tillsatt av regeringen. Det återstår en hel del politiska turer innan något av det här blir verklighet.

Apropå ingenting så tror jag att jag har lyckats identifiera ett av dagens aprilskämt: ny skatt på SMS och email: http://nyheter.stockholm.city.se/art/4566/dyrare_att_smsa__regeringen_in/

Gymnasieskolan ska stramas upp, och dagens snårskog av lokala program och kurser ska rensas...med manchete!

Och det var verkligen på tiden, artikeln kan ni läsa här:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=756368

Den nuvarande gymnasieskolan verkar vara uppbyggd kring en benhård tro på att skolan i sig är välgörande för eleverna, och att det enda viktiga är att eleverna går dit om dagarna, oavsett vad de gör där. Att läsa in en grundläggande behörighet till högskolan verkar också vara viktigt, så att man kan åtnjuta en utbildningsinstitutions välgörande inverkan i ytterligare fem-sex år innan det är dags att bekymra sig om arbetslivet.

Men vad är egentligen meningen med det? Det är ju en fin tanke att alla ska få studera något de är intresserade av, men studierna måste leda framåt. Att ägna sig åt en hobby kan man göra på fritiden, på egen bekostnad.

Dessutom ska kraven för att ta sig in på gymnasiet ska höjas, mer om detta här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1041511.svd

Enligt försalget ska godkänt krävas i tolv av sexton ämnen för studieförberedande program och åtta av sexton ämnen för yrkesförberedande program. Det är också ett steg i rätt riktning mot en riktig gymnasieskola. Ärligt talat, ska tre godkända ämnen av sexton räcka efter nio år i grundskolan? Tillsammans med ett avskaffande av IV-programmet och införandet av ett extra år i grundskolan för de som behöver kan de här ökade kraven se till att elever faktiskt får den hjälp de behöver i stället för att placeras i en skola som anses fylla sitt syfte bara eleverna går dit.

Men som vanligt går de borgeliga politikerna till överdrift när de ska genomföra något. Det individuella valet som finns i alla gymnasieprogram ska minskas får 300 till 200 poäng (ett gymnasiepoäng motsvaras av en studietimme). Vad är egentligen meningen med det? Så länge de kurser som är valbara leder framåt så är 100 studetimmar inte så mycket att bråka om. 

Sammantaget är det här en reform som behövs. Syftet med utbildning är att förbereda eleverna för det kommande arbetslivet och livet som samhällsmedborgare. Om det är intressant och roligt är det en bonus, men allt kan inte byggas upp kring elevernas intressen och önskemål.

Har ni sett den här? 

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/artikel_1021117.svd 

 Dum fråga, det är väl klart att ni gjort. Det är ju fler som läser SvD än som läser min lilla blogg. Intressant artikel ändå, jag ska hålla utkik efter boken när den kommer. Men det jag tänkte ta upp med det här inlägget är diskussionen som följer bland artikelns kommentarer. Givetvis håller de flesta med, ingen vill ju erkänna att man hör till de som skyller ifrån sig, och så finns den en liten klick som faktiskt skyller ifrån sig (och därmed indirekt erkänner att de hör till dem som  skyller ifrån sig). Men om man nu skyller ifrån sig så är man kanske inte särskilt känslig för sådan kritik eftersom man ändå har något att skylla på. Sen kan man ju tycka att Ann Heberlein sparkar in öppna dörrar också.

Men vem orkar egentligen sitta och föra en diskussion bland kommentarerna till en SvD-artikel? Själv diskuterar jag ofta på nätet, i diverse forum som berör mina hobbies och intresseområden, men där finns ordentliga trådar och registrerade användare, och jag kan enkel gå tillbaka och läsa gamla diskussioner för att hänga med i debatten. Bland kommentarerna ligger allt i en enda röra, och det finns redan 150 kommentarer. Och i morgon kommer hela diskussionen att vara glömd, i den mån man kan kalla det för diskussion. Och likadant är det med alla kontroversiella artiklar och blogginlägg. En massa inlägg på en gång och sedan - tystnad. Ingen möjlighet att nästa vecka "bumpa tråden". Och ingen som egentligen vill diskutera någon när det egna inlägget är skrivet. Hur orkar man lägga sin energi på något sådant?

Och så ska jag väl komma med mina åsikter om Heberleins bok också: Självklart är det ett problem att alla går runt och skyller ifrån sig. Då försvinner ju vi som verkligen är offer för åldersrasism, könsdiskriminering, religiös dogmatism och nepotism i mängden. Inte fan är det mitt fel att ingen fattar att det inte är mitt fel.

Någon stjärna på Aftonbladet påstår sig ha blivit "lurad" av några "miljöblåsningar"!

http://www.aftonbladet.se/klimathotet/article2066831.ab

 Ursäkta den något sarkastiska inledningen, den som orkar läsa förbi den braskande rubriken finner en hyfsat informativ artikel som kort och klart reder ut tre vanliga missuppfattningar i miljöfrågor. Det jag vill sätta fingret på genom att ta upp artikeln är den extrema polarisering som uppstår så fort någon etablerad "sanning" visar sig ha brister.

Om de anläggning som rötar matavfall till biogas inte kan hantera den nedbrytbara plastpåsen så är den en "bluff"

Om det finns tåg som körs på el från koleldade kraftverk så är det bättre att ta flyget.

Om ett glas rödvin om dagen kan vara nyttigt så ska man "supa sig frisk"

Och så vidare...även om en normal, vuxen, kritiskt tänkande människa inser att ALLA sanningar har sina brister, att allt under vissa förutsättningar kan vara både bra och dåligt. De absoluta sanningar som avslöjas som "blåsningar" är i de flesta fall skapade av samma medier som avslöjar dem.

Men låt dem hålla på. Glöm bara inte att ta reda på fakta innan du tar något för givet. Inte ens den nedbrytbara platskassen är fri från fläckar.

Apropå ingenting: Ett symptom på bisarr varumärkeshysteri.

 Kinesiska "ölhälare" för förfalskat Carlsberg genom att tappa över lokalproducerad öl på Carlsbergflaskor. Det bisarra i historien är att man även värmt upp ölet för att få det att tappa smak och bli mer likt "de smakfattigare, utländska ölen". Där ser man, märket betyder allt!

Och Carlsberg är probably not the best beer in the world.

Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=753005

 Alla har vi väl hört det, begreppet "politiskt korrekt". Att hålla sig till de åsikter som för tillfället stöds av majoriteten och opinionen. Att hålla sig väl med alla, och att undvika utmanande ståndpunkter. Det låter ju både bra och politiskt korrekt, men är det verkligen politiskt korrekt att vara politiskt korrekt?

Har ni någonsin hört någon debattör anklaga någon annan för att inte vara politiskt korrekt? Skulle inte tro det.

Har ni hört motsatsen? Högst troligt.

Faktum är att begreppet "politiskt korrekt" i praktiken är ett skällsord, en beskylllning för att sakna egna åsikter och enbart stå för det av opinionen godkända. Eller värre: att egentligen inte stå för dessa åsikter, men ändå vilja ge sken av att företräda dem för att vinna röster eller förtroende i största allmänhet, eller av rädsla för att stöta sig med folk. Den som säger sig stå för det som inte är politiskt korrekt framstår som djärva och handligskraftiga debattörer som står för nya och fräscha idéer och utmanar etablerade tankesätt.

Och just här ligger problemet med begreppet. De flesta "politiskt korrekta" åsikter är nämligen fullständigt sunda idéer, och det föreligger egentligen inte något särsklit behov att att utmana dessa och komma med alternativ. Jämställdhet, mänskliga rättigheter, privat äganderätt, social rättvisa och miljöfrågor är alltihop jävligt politiskt korrekt, och jag kan utan omsvep säga att jag ställer mig bakom dem. Visserligen kan metoderna för att uppnå dessa mål diskuteras både länge och väl, men själva målen kan väl de flesta ställa sig bakom. Iallafall ända tills höger- och vänsterextremister, kristna reaktionärer, växthuseffektsförnekare och andra tar fram sitt huvudargument: De är inte politiskt korrekta, de vågar stå för en avvikande åsikt, något nytt och fräscht (fast det ofta egentligen är gammalt och unket) på den globala idémarknaden. Och folk flockas kring dem eftersom inget skrämmer dagens männsikor så mycket som grupptryck och flockbeteende. Vem vill egentligen vara som alla andra?

Jo, jag vill. Om alla andra också står för de värden jag vill kämpa för, då är det väl så. Då är jag mer än gärna politiskt korrekt!